Norrländska Korrespondenten – 28 juni 1862, sida 2

Ad, det fom jag intet ihåg. Jag är få alad att hafwa morfar hemma, nu fan jag sofwa godt och drömma om dig och den goda notarien, han fom är så beskedlig emot of. — Ja, och tada Gud, för att wi hafwa, — fade morfadern i det han inträdde ett litet, men snyggt möbleradt, windsrum. Hjerting, så kallade sig den man, hwilken wi följt till sin enkla bostad. Han war omkring 60 år, hans anletsdrag woro milda och ädla. På de bleka, infallna kinderne hade tiden förtärt helsans och kraftens sköna rosor. Den höga pannan låg i djupa weck, och under ett par gråa, buskiga ögonbryn syntes ett par matta djupt insjunkna ögon, i hwars blick wemod och sorg hwilade, öfwer hwilka tålamod kastat en swag stråle. Hang gråa lockar och den lutande ställningen gaf hos nom ett allwarligt och wördnadsbjudande utseende. — Har notarien Dahl hemtat fina papper mer ban jag warit borta? — frågade Hjerting, sedan han fatt fig wid ett bord, hwarpå diverse papper, pennor och skrifmaterialier woro plaserade. — Jo han har warit här, och han war så snäll och wänlig mot mig och bad mig helsa morfar, att han kommer igen i morgon och talar wid morfar; ack, om han då hade litet penningar med sig och gaf oss, så morfar kunde betala något åt krögaren, fom lemnar oss maten. Han är få elak mot mig hwarje gång jag kommer, för att hämta den, å säger han ... — Tyst barn! han will blott hbafwa hwad honom med rätta tillkommer, jag har warit skyldig honom länge, men får jag lefwa några år till, hoppas jag kunna wara honom awitt, och om jag dör, då är allt hans. — De sista orden sade Hjerting mera sakta, att det barnsliga örat ej uppsfnappade dem.