Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1862, sida 2

framskridande steg. Emellanåt undslapp henne likwäl ett sakta stönande, hwilket Edelman ansåg härröra af sinnesskakningen. Nu stodo de wid slussen. Hos Edelman hade det poetiska rus, under hwilket döden föreföll honom fmärmiskt retande, längesedan fördunstat, det eländigaste lif syntes honom nu bättre än döden. Mäånne äfwen Thekla kommit till samma öfwertygelse? Kan: hända — men hon wisade det icke — höll hon också hwarje återgång för omöjlig. Kanhända woro hennes plågor under gåendet så stora, att ett slut på dem syntes henne wälkommet, ty hon yttrade, i det Bgonblick de woro framkomna, med häftig ton: I — Farwäl, Richard! i Han, den starke mannen, bäfwade för döden nere i det djupa, isiga wattnet, men han ansåg det ändock wara fin skyldighet att dö tillsammans med henne, ! då det nu en gång hade fommit få lånat och han ide förut hade afrådt henne från den wilda föresatsen. Han flöt Henne i fina armar och de kastade fig i detsamma i djupet. Det war isande kallt, och den in stinktmessiga skygaheten för döden återtog sitt wälde i Edelmans bröst och blef mäktigare än dåde hang färlet och hwad han betraktade såsom fin pligt. Han. tunde simma och Höll fig på wattenytan, men Thekla drog honom till fig. Han gjorde fia likwäl lös ur hennes omfamning och sträfwade att uppnå isen. Då hon märktte hans afsigt, sträckte bon handen mot hos nom och fattade hang mössa. Han lemnade henne denna och klättrade derefter hastigt och skälfwande af köld upp på isskorpan samt derifrån till kanalbanken. Thekla hade redan sjunkit, men dykade ännu en gång upp oc såg att han, fom hade swurit att lefwa och dö med henne, flydde samt fegt och trolöst lät henne