Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1862, sida 2

Thekla. (Forts. fr. föreg. n:r). — Thekla mig synes att wi böra låta det bero wid hwad fom redan skett — hwiskade Edelman, litsom blyqdes han öfwer sitt wankelmod. — Wi tunna ju betratta fom en fingerwisning af försynen, att, wi ej i förtid böra afträda från den oss sörelagda Itefnadsbanan. Hon band fin näsduk om hans får och yttrade med dof stämma: — Lef, om du kan .. jag måste dö. Hwad skulle wäl min moder säga, då hon får weta att jag tillbragt natten utom hus, och hwad skulle folk tänka härom? Jag wore ju för alltid skymfad, och döden är långt bättre än skammen. Också har jag ju redan tillskrifwit min syster om mitt oryggliga beslut. Det ögonblick, i hwilket hon wäntade töken, i förening med smärtan af hennes sår, bragte henne wisserligen till eftertanke; men förödmjukelsen att fynas obeslutsam, och ännu mer fruktan för werldens prat, giorde nu hwarje återgång omöjlig. Hon wred sina händer i förtwiflan, tills en ny tanke flög genom hennes hufwud. — Kanalen är ju ide långt borta, — yttrade hon med lättadt finne. s På Edelmans fråga, om hon war sårad, swarade hon nekande. Han räckte henne armen, och de gingo tillsammans till kanalen. Hwem wet hwad fom under wägen föregick i den olyckliga flickans själ? Hon teg och söfte dölja de smärtor hon kände wid hwarje