man icke längre kan uthärda med detsamma. Han hade i tidigare år både hyst och uttalat denna grundfats, utan att dermed, ens på aflägsnaste håll, åsyfta ett sjelfmord. Man ha ju ofta dåraktiga, förwända och förflugna idger, utan att derföre sätta dem i utöfning, likasom de ide fällan Hylla de bästa arundfatfer, utan att handla eller lefwa derefter. Hos qwinliga könet är förhållandet annorlunda; har qwinnan wäl en gång insupit och med fin fjälgftämning inför: lifwat en grundsats, den må wara god eller dålig, få bringar hon den också säkerligen till utförande. Edelman twekade; men besegrad af den frärmi ffa elden från Theklas sköna ögon, frågade han tnappast hörbart: när? — Redan i afton — swarade hon i i beftämd ton. — Jag har genomkämpat många inre ftrider, med bäfwande oro genomwakat mången natt, jag är i min ålders blomstringstid och lifwet är skönt, kunde åts minstone wara det. Men jag har icke längre något wal. Skall jag öfwergifwa dig, såsom min moder will, och sälja mig, såsom tusende andra wiljelösa redskap, för bröd och tak öfwer hufwudet, wid altarringen åt den förste, kanske misshaglige man fom bjuder mig handen? Eller skall jag gömma i mitt hjerta den fåfängliga förhoppningen att wänta på en fram tid, fom med fin leende horisont aldrig rycker mig närmare? Under en sådan wäntan blefwe jag utan twifwel wansinnig. Du fer fåledes att det ide gifwes någon annan utmäg än ett fnabbt ingripande i försynens afsigt med wår tillwaro. Jag har redan förberedt och klädt mig till döden, jag har äfmen frifwit till min syster, min dyra, älskade Emelie, och återmöjligt! Men om ditt lif är dig odrägligt, såsom du hundrade gånger har sagt mig, låt oss då tillsammans wandra den korta wägen in i ewigheten! Edelman älskade henne afgudiskt, oc ehuru hen nes kärlek ide war mindre swärmisk, utöfwade han likwäl ide på henne få stort inflytande, fom hon på honom; hon beherrffade honom medelst både hans och fin egen lidelse, och war honom jemwäl öfwer lägsen i karaktersstyrka. När hon på honom rigtade elden från fina mörka, gnistrande ögon, fängslades han oemotståndligen af en förtrollning, han hade in gen annan önskan, tanke eller wilja än hennes. Hennes beslut att förkorta sitt lif war oåterkalleligt, och det förekom honom nu helt naturligt att Han följde henne på denna sista refa. Om hon hade rätt eller orätt i detta fitt beslut, derpå tänkte han knappast ett ögonblick. Den smärtsamma bitterhet, hwarmed hon talat om fitt lif, liffom den öfwerspänning, hwaruns der hon betraktade döden såsom en räddningens engel, fanatiserade honom snart och det behöfdes ej långt öfwertygande å hennes sida, för att qwäfwa hang bestänkligheter oc dämpa den lefnadslust, fom ännu rör: de fig i hans ådror. För honom war lifwet utan henne en plåga; och att ide en gång den aflägsnaste utsigt fanns till en förening, wisste han lika wäl fom hon sjelf. Dessutom war ett sådant sjelfmordsbeslut fullkomligt öfwerensstänmande med hans exalterade wäsen och han sökte derför ide med ett enda ord af: råda fin älskade Thekla. De öfwerenskommo om de närmare tillgörandena och att försötma döden derigenom att de beröfwade hwarandra lifwet. Edelman laddade sina pistoler; wänder aldrig till min moders boning. Kan du IefThella fäste emellertid det swarta krusfloret, fom hon wa utan mig, o lef då och blif få lycklig fom det är medtagit, omkring hang wärjgrepp. Derpå efterflicfade han för de penningar, fom han egde, förfriffnins gar, och de begge älskande bortpratade några timmar få gladt och sorglöst, såsom wore det icke dödens falla hand, utan prestens warma wälsignelse, fom för all tid ffulle förena dem. Efter midnatten lemnade de tillsammans huset och staden samt togo wägen åt skogen. Månen, som nyss skjutit fin glänsande skifwa upp öfwer östra him laranden, lyste på deras wäg, nattens swala fläktar kylde deras finder, men deras blod flög sjudande ges nom pulsarne, och deras dödsmod mar fortfarande orubbligt. De utwalde fig en plats, togo ömt far wäl af hwarandra och satte fig på marten gent emot hwarann, med ryggen stödd emot ett träd. Hwardera hade en af de spånda pistolerna i fin hand, och mid signalen tre skulle de samtidigt aflossa skotten. — Ett! ... Twå! .. räknade Thekla med stadig röst. Edelman förlorade plötsligt medwetande af hwad fom förehades. Han wille ropa sitt Hal inne! men i detta ögonblick swäfwade öfwer Theklas rosenläppar de milda orden: farmäl, dyre Richard! Nu. tre! — och hon affyrade pistolen. . Hon hade sigtat åt hang hjerta, men träffade kinden; han hade alldeles icke welat skjuta, men i det ögonblick han blef sårad brann pistolen af och kulan gick in i hennes sida. ö ö Begge upphäfde jemmerrop, och simmande i tår faj och blod kastade fig Thekla till hans bröst och nyftade: —Zag har förorsakat dig onödig smärta, och hwad skola wi nu företaga of, då mi ej medtagit ams munition till omladdning? (Forts.)