Norrländska Korrespondenten – 21 juni 1862, sida 2

dande blod, mitt obändliga temperament uppresa sig emot en sådan långsam död. Jag är ju ide heller från barndomen wan wid ihållande arbete. OM lik: wäl skulle jag lära det, skulle till och med känna mig outsägligt lycklig derwid, om jag allenast såge fram för mig ett slut på mitt slafweri. Men framtiden har ingenting bättre att erbjuda mig, ingenting folidare och tröstfullare, än det närwarande glädjelösa dagen bär i sitt sköte. Förhoppningarne att mi en gång, du min Richard och jag, skulle tillhöra hwarandra äro längesedan burna till grafwen: det more nu wansinne att söka återkalla de döda till lif, och wi sakna i allt fall hwarje utwäg att realisera dessa dröm mar. Wi fomma aldrig tillfälle att förwärfwa of så mycket af detta lifwets håfwor, fom oundgängligen fordras för bildade menniskor att utan dagliga bes kymmer och wedermödor draga sig fram i werlden. Hon tystnade ett ögonblick och frågade derefter i öm och förtroendefull ton: — Richard, älskar du mig? Han sjönk ner på sina knän för den intagande, den romantiskt swärmande flickan och betygade i flams mande ord fin warma, oföränderliga kärlek. — Följ mig då! — hwiskade Hon i hang öra. — Du lefwer ju, äfwen du, ett lif fullt af försakelser och inskränkningar, du nertryckes och kringskäres iu af samma lumpna qwäljande sorger som jag. Hwarföre då framsläpa lifwet under suckar och qwal genom en kedja af långa, odrägligt långa år, när tryckningen of ett finger fan med ens göra of; fria? Detta farliga ämne hade ofta tilförene bragts på tapeten och Edelman hade vå alltid med ett swall af wackra, högtrafmande ord påftått, att det är både förnuftigt och tillåtet att kasta ifrån fig lifwet, när