Norrländska Korrespondenten – 21 juni 1862, sida 2

Chekla. (Forts. fr. föreg. n:r). Thekla kom i skymningen till honom. Han hade ide fett henne alltsedan hon reste till fin tant, och ban war hänryckt att nu återfinna henne, men han fruktade att folk skulle få anledning att prata om detta besök hos honom. Denna hans farhåga bemötte hon leende och resignerad med den anmärkningen: Påt dem prata, de få i allt fall fnart orsak dertill. Mig bekommer sådant numera ide det ringafte. Öfwerraskad af detta Yttrande och det djupa, nä stan tragiska allwaret i hennes wäsen, frågade Cvelman efter meningen med hennes ord. Hon satte fig bredwid honom, tog hans hand och tillade: jag har fattat ett beslut. Will du taga del i utförandet, få är det mig kärt; hwarom icke, få går jag ensam till werkställigheten. Du känner huru jag lefwer, du känner också att jag ej längre fan lefwa på det sättet. Jag är hwarken ödmjuk eller förnöj: fam och fan omöjligen finna mig i detta lefnadselände. Wår huslighet plågar mig till döds, det fattas mig mod att fördraga de tusentals små nålstyng, för hwilka jag utan återwändo är utsatt, när ve yttre förhållanderna ide passa till de inre behofwen. Min moder — jag är ide berättigad att yttra mina tänkesätt om henne, ide ens för dig — men jag hwarken mördar eller älskar henne, och sammanlefnaden måste under sådana omständigheter wara mig en afgrundsplåga.