Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1862, sida 3

hopen, musikanterna, presterna och de hwita hyenden, på hwilka den aflidnas enkla prydnader buros. Men då kistan blef honom synbar, ropade han plötsligen: Thekla! Thetla! jag kommer! ... och han försökte tasta sig ut genom fönstret. Hans omgifning, beredd på detta förtwiflade utbrott af hans samwetslidande, höll honom tillbaka och han lades, efter en wåldsam brottning, i fin säng. En häftig feber fängslade Ho nom för längre tid wid sjukbädden. Presten höll wid grafwen ett få gripande tal, att bland de tusende, som omgåfwo honom, icke ett enda öga förblef torrt. Detta i mörker ännu inswepta drama saknade hwarken pointer eller motiver till rörelse och undran, och alla tillstädeswarande fattades af en djup skakning, när den friska mullen kastades öfwer den nyss så blomstrande och förhoppningsfulla letamen, fom tistan nu inneslöt. Modrens lidelsefulla och så naturliga sorg wäckte allmänt medlidande och till och med de, som eljest föraktade och fördömde henne, försonade sig nu på sätt och wis med denna bekymrade qwinna. Med största spänning afwaktade man nu förhöret med mör daren, hwars sjukdom hindrade honom att ännu för en tid uppträda inför domftolen. När han omsider hade tillfrisknat, wifade han lugn ech fattning; af det förra lidelsefulla wäsendet och osälerheten röjdes ide längre ett enda spår. Djupt stakad i sitt inre, men utan att inweckla fig i motjägelser, aflade han fin berättelje. Denna wäckte allmän förwåning och af dess innehåll, likasom af hang senare meddelanden till en wän låna wi följande utdrag. (Forts.)