ror fp. mot en af regeringen utfärdad räntebärande förskrifning samt godset Poggendorff som pant! Efter några års förlopp fråntogs panten Baumann, som i stället erhöll af då regerande konungen en skriftlig försäkran om återbetalning. Målet har sedan tid efter annan uppe dykat. År 1844 hänwisades arfwingarne att fin talan mot kronan mid mederbörlig domstol utföra, och underrätterna ålade kronan att betala defs ifrågamnr rande skuld, dock ej i specier utan i bantosedlar, neml. dels 33,900 rdr och dels 5 proc. ränta å 20,000 rdr från d. 1 Juli 1662. Hofrätten, fom likaledes fann kronan häfta iden ifrågawarande skulden, ansåg sig dock ej kunna ålägga kronan utbetala beloppet, innan det blifwit mwisadt, huru stor del deraf fom hwardera af de sökande borde tillkomma. På denna punkt har saken stått till närwarande tid. — En korrespondent från Stockholm skrifwer d. 31 Mai till Journal de Franc: fort att prins Oscars besöt i Berlin haft till ändamål att framföra H. M. konungens bjudning till kronprinsen af Preussen att öfwerwara det förestående öfningslägret å Ladugårdsgärde. Stor: respondenten tillägger, att man här ej sparar någon möda för att gifva de högt uppfatta främlingar fom fomma på besöt ett rittigt begrepp om mår indelta armes stick. Från Paris erfar man att lkejsar Na poleon skulle skicka hit fin adjutant öfwerste Casteluau och några andra offi cerare för att öfwerwara de militära vf. ningarne. — Antalet ångslupar, som äro alldeles öppna och besörja trafiken dels mellan hufwudstaden och dels mellan staden och dess närmaste omgifningar, uppgår i närwarande stund till icke mindre än 32 stycken, med maskiner om tillsammans 122 hästkrafter. Tre eller 4 ångslupar äro ytterligare under byganad och mäntas till Stockholm under sommaren. — Egaren till Guldfmedshytte filfwerwerk i närheten af Lindesberg, brukspatronen E. Elzwik har d. 6 dis aflidit 66 år gammal. — Ett allmänt foltkskolläraremöte är utlyst att hållas i Göteborg den 9, 10 och 11 Juli detta är. — Det lär wara fråga om förbud för de s. k. Westgöthehandlarne att resa omkring och afyttra ortens inhemffa tillwerkningar, hwilket förbud sälerligen skulle inwerka högst menligt på induftrien och företagsamheten i den fattiga men idoga Westgöthatrakten. Deremot synes det wara alldeles i fin ordning att förbjuda de hundradetals schackerjudarne att stryka landet omkring med fina wärdelösa waror, hwarföre de årligen inkassera högst betydliga summor. Dertill få wi föda hela sällskapet, ty de äro samtlige tärande medlemmar af samhället, hwilka beskatta oss till winst för utländningen. Ingen swensk handlande får afyttra utländska waror på andra ställen än i ftäderna och på wisst afständ derifrån, men judar få fritt handla såwäl i städerna