hört rop om hjelp. Men nu war allt tyst och stilla. Likwäl tycktes det dem som hade någon med brådskande steg begifwit sig från stället bort åt staden till. På deras anrop följde ej något swar, och de togo derföre för afgjordt att en fredsstörare eller orolig sälle endaft på skämt hojtat eller gifwit ett nödrop ifrån fig. Det enda fom förundrade dem mar att ropet liknade klangen af en full-ljudande qwinnostämma, hwaremot ftegen, fom afläggnade fig, uppenbarligen härrörde af stöflor. Slusswaktaren och skepparen hade derefter begifwit sig hwar till sitt och lagt sig att sofwa. Men för twå timmar sedan hade någon observerat ett på iskanten uppflutet stycke af en klädning och försökte att med en hake draga det till sig, då med detsamma hela liket kom i dagen. Rop af förwåning och förskräckelse blandade sig med yttringar af medlidande för den efter allt utfeende mördade flickan och gissningar i fråga om hennes baneman. Nu ankommo rättspersonerna och uppsatte ett protokoll öfwer händelsen: derefter frambars den vfwertäckta korgsäng, i hwilken sjuka och lif gemenligen bus ros till bospitalet. Menniskomassan wek åt sidan och lemnade rum åt både korgsängen och dess bärare. Huru många suckar hade icke redan, under de flera år den begagnats, uppstigit ur densamma! Huru ofta hade ide fynd, skam och förbrytelse klibbat wid dem som warit öfwerlemnade åt def förwar! Huru mycket oftare hade ide dess successiva innehafware eller tillfälliga gäster warit martyrer för armodet, sjukdomar och olyckan! I fall korgen kunnat tala och berätta om dem fom han burit till sjutsängen eller liktistan — hwilka sorgliga historier skulle ej då kommit i dagen!