Norrländska Korrespondenten – 14 juni 1862, sida 2

— Det är wisfserligen sannt — genmälte föms merskan — men jag förstår ej hur hon kunde fästa fig mid en sådan herre fom Edelman ... han har ju ingenting! — Min beskedliga mamfell, sådant frågar Hjers tat aldrasist eller — yttrade den gamle herrn. — Men han skall tillika wara ytterst lättsinnig och halfförryckt — inföll sömmerskan i förswarande ton. — Wäl lärer han i sina år ha fört ett slipprigt lefwerne och till och med wara en smula förläst — yttrade twättfrun — men ... — Ja, han är alldeles icke som annat folk — föll henne en soldat i talet. — Han forar alltid upo åt skyarna och stupar då wanligen omkull öfwer det som ligger wid hans fötter. — Men med allt detta talar han likwäl som en bok — återtog twätterskan ännu en gång. — Jag har med öppen mun afhört honom, när jag arbetade i töket hos Krafzewskis. Då blef det mig klart hurn fröken Thekla kunde förälska sig i honom, oaktadt han är wederstyggligt ful, och hon wid sidan af honom såg ut som en engel. — Det war wäl ändock ite ensamt det — ans märkte en ung, wacker tjenstflicka sakta och rodnande. — Hwar och en af oss wet ju . . eller kan åtmins stone tänka sig allt hwad en man kan förmå öfwer oss, när för öfrigt i hela wida werlden ingen älskar oss som han. — Det har säkerligen gått henne djupt till sinnes att hon aldrig kunde få honom till man, äfwen om hennes mor ej haft någonting att inwända derez mot — yttrade den allt mer och mer lifwade handtz werkshustrun. . — Hwem har wäl reda på anledningen, wars