Norrländska Korrespondenten – 14 juni 1862, sida 2

— Fy, min fru, ni har ingenting att förewita den stackars olyckliga flickan ... hon står nu inför sin och allas wår domare — inföll den wänlige gamle berrn. De kringstående uttryckte sitt bifall till hwad han yttrat och han tillade: — Gör man fig wäl all tid full reda för hwad högfärd äv? Ofta uppträder ven frommaste och ödmjukafte warelse med stolta och bögfärdiga manr, endast verföre att hon blyges öfwer de förhållanden, i hwilka hon för tillfället blifwit bragt, och öfwer sin omgifning. — Ganska sannt; och så förhöll det fig medfröken Thekla — inföll twätterskan med mycken wärma. — Hon hade ett så godt hjerta och ni hade blott ffos lat se hur wänlig hon war emot mina små barn, när jag förde dem med mig på twättdagswerkena, och huru mån hon war att hjelpa, få lånat hon förmådde, alla nödlidande. Det war endast skada att i hennes moders fnygga hushåll jnåle Hans wanligen agera: de kock. — Min Gud, hwad är dock icke menniskan för ett uselt ting! — suckade den hjertnupna sömmerskan — ännu i går såg jag fröken Thekla wandra förbi mitt fönster, blomstrande fom en majros, och den gula hatten, fom nu är så tillknycklad, klädde henne få wäl. Den nya sidenklädningen har hon säkerligen fått af den rika tanten, hos hwilken hon nyligen tillbragt några weckor. Men hwarför har hon wäl beröfwat sig lifwet, hon som ännu war i blomman af sin wår och hade kunnat göra ett så godt parti? Så mörka, strålande ögon som hennes får man i sanning leta efter. i — Bah! en anständig man hade ide welat ha henne — hennes mor har ju få dåligt rykte om fig! : — tillade en bredaxlad borgare.