Thekla. (Forts. fr. föreg. n:r). — Jag har många gånger beförjt tvätten hos Krafzewskis, och jag känner dem sedan lång tid till baka. Den gamla är oefterrättlig; hon drogs ju med kurtisörer redan i fin salig mans lifstid, och en af dem säges ännu bidraga till hennes uppehälle; och hennes fon Reinhold ... men jag will icke lägga lack och lyte på henne. Det förefaller mig som kunde den stackars döda höra hwad jag hade att säga. De flesta af de kringstående betraktade med inre rysuning det hemska liket — det förekom dem unemli pen fom hare det rört fig. Men rörelsen förorfafas des af några löf från förra höften, dem winden förde bit från det närmaste trädet och hwilka nu med sakta prassel och knastrande sjönko ner på det menniffomäsen fom för några timmar sedan lefde och tänkte och kanhända ... nej, wisst icke länge och smärtsamt Kim pade, innan det dukade under i ett obewakadt, förvöme ligt ögonblick; fom nu återwänder till jorden såsom dessa torra, brungnistriga löf, och blir liffom de. — Hwem kan wetardet? — inwände en annan. — Folk prata ofta mer än de kunna swara för: men be, fom saken angår, behålla den för fia sjelfwa. Den döda hade åtminstone ide anförtrott någon det aldraminsta om fina angelägenheter, ty dertill mar hon mycket för stolt; hon inbillade fig ju wara ett riktigt underwerk. Det äger sin fulla riktighet att högmod går förfall.