Norrländska Korrespondenten – 11 juni 1862, sida 2

Thekla. (Ur Wexiöbladet.) I, Aprilsolen blickade warmt och wänligt ner öfwer den nywäckta jorden och fåglarna helsare med ungs domligt qwitter den milda solsträlen. Öfwerallt, hwar denne trängde sig fram, sorlade och brusade små oro liga bäckar; den swartbruna marken tittade nyfiket upp ur det förswinnande snötäcket och himlen glänste i sin renaste azur. ÄÅnnu mar temperaturen fall och mins terlig. På alla ställen, dit de wärmande solblickarne ej letade sin wäg, lågo mer eller mindre bräckliga idskorpor, och wåren, den ljumma och lifwande wåren, hade ännu ide hållit sitt intåg. Men han befann fig redan i närheten och hang wäntade ankomst fyllde ungdomens hjertan med en tjusande och aningsfull oro, återgaf åt den mognare åldern en del af dess fortna friskhet, samt wäckte i de bedröfwades och betrycktas bröst nya förhoppningar, nytt lefnadsmod.