Kttlno bora Uullder oct Muftkförjullöbe arel inflyta. (Forts.) Endast ett barn. Jag besökte häromdagen, hwilket jag ofta gör, kyrkogården. Min gamle be lante, dödgräfwaren, med hwilken jag en dag kommer att göra ännu närmare be kantskap, då han skall blifwa min sista hyreskommissionär här på jorden, war åter sysselsatt med fin melankoliska befattning att gräfwa grafwar, fom han dock för egen del ej finner få melankolist. Den gamle är filosof. Äfwen i vag rökte han helt lustigt sin pipa, stödde fig för ett ögonblick, asbrytande sitt arbete, mot spaden, och helsade på mig med det belåtnaste ansigte i werlden. oo Hmwem ffall begrafwas här ? frågade jag. Endajt ett barn, blef det likgiltiga swaret. Endast ett barn, tänkte jag och gick widare; endast ett barn? O, gamle man, som så lugnt och likgiltigt uttalar de der tre små orden, du wet ej, hur betydelsefulla och innehållsdigra de äro. Du met ej, hur det är en moder till sinnes. Du har ide hwarje afton bärdvat det lilla guldlockiga hufwudet på dess kudde, har ej njutit den ljuswaste flumren, då dess lilla, sammetslena hand hwilade på ditt bröst. Du har ej motr tagit den första blicken af waknande andeligt lif, har ej forskat i det lilla ans sigtet efter älskade drag och förtjust funnit dem der. Du har aldrig gråtit onkans tårar på det späda barnets hufwud, fom ännn ej begriper fin förlujt; vitt hjerta har ej, tröstlöst och förfagdt, upp rättat sig med nytt mod wid ljudet af denna späda röst. Du har ej wågat den hårda striden med lifwet, på det att ej något mätte fattas din älskling; har ej sjelf fastat för hans skuld; har ej i hang behagliga joller funnit riklig ers sättning för de största ansträngningar, de hårdaste umbäranden. För dig ljud nade ej utsigten på åldrens dagar genom hoppet på en ungdomlig arm, fom då skulle stödja dig, på det glänsande ögat, som då skulle blifwa din ledstjerna i stället för det förswagade. Du har aldrig uppgjort en plan, hwilten detta barn hade hufwudpartiet, har aldrig önskat, hoppats, ängslats, fruktat för det. Du wet ej hwad det will säga, att Hhafwa ett enda på jorden att älska. Du har ej känt hwad modren led, dåfjukdomen kom, det eljest så klara ögat blef matt och hufwud och händer brände feberheta. Du met ej med hwiltet otvöttligt tålamod hon bar ten lätta bördan, timma efter timma, i kammaren upp och ned, fade fin hand på det klappande hjertat, den heta pannan, för att lugna och göra den swal. Du kände aldrig modershjertats smärta, då slutligen hwarI ie hopp förswann, då hon lutade fig ned). öfwer barnets dödsbädd, förnam den fi sta swaga qwidan efter en hjelp, som hon ej förmådde skänka, då det utandades fin sista suck mid hennes bröst. Du og ej med skälfwande läppar afsked af denna sista skatt på jorden, när kistlocket ades öfwer det, och hon måste låta det illa barnet föras till den sista, trånga ammaren, som du åt det beredt. Nej, zamle man, du wet ej allt detta, och wäl ig att du ej wet det, ty då skulle din yssla blifwa dig tung och odräglig. Men visste du det, få skulle du aldrig föga: endast ett barn. —r. 0200 —