Norrländska Korrespondenten – 7 juni 1862, sida 2

röda. sett så trött ut och hwarföre dina ögon warit så Jag war ibland trött till kroppen, men aldrig till själen; ömheten tröttar icke min far. Twärtom är jag nu den lyckligaste dotter, oaktadt jag handlade twärtemot edra befallningar. Ack! nu äro wi säkra om att sluta arbetet till utsatt tid. — Till utsatt tid, säger du? ... men när den dagen kommer, blir det den sista dagen för mig! ... och du har hjelpt till att påskynda den! Susanna, Su: haft ett lycligt inflytande på gubbens i hade ljusnat och flera timmar tillbragte han med att sanna! konsten blir således en bödel för mig. Härwid sjönk han ner på stolen. Detta war krisen. Susanna kastade fig ned på kuä bredwid hos nom och förmådde honom att lägga sig och hwila. Hon öfwerraskades fmärtsamt af det slut scenen tagit, men hon lände den omutliga sanningen i hans ord; och hade icke ens mod att swara inom sig sjelf. VI. Kaminen. En half dags hwila war tillräcklig för att återställa Daniels krafter. Dagen derpå återtog han sin mejsel och började åter sitt arbete, öfwer hwilket han tyckte att himlen sändt sin wälsignelse, efter det uns derwert hwarmed dottren prydt detsamma. Den owäntade upptäcken af Susannas talang hade sinne; utsigterna beundra frisen fom han alltjemt kallade underwerk! Som han, i trots af fin qwäljande oro, ändä gerna wille fluta fitt arbete på utsatt tid och fom han inte behöfde frukta för att tompromettera sitt rykte genom att taga dottren till hjelp, så delade han arbetet med henne på så sätt, att han tog de större figurerna på