Norrländska Korrespondenten – 7 juni 1862, sida 2

sägliga glädjen att hafwa hjelpt er i ert sublima arbete? — Huru, Susanna? leker du med öfwernaturliga saker? ... Jag flår mad om att synen är förfmunnen då jag nu lyfter upp hufwudet. — Rå, min far? fade ven unga flidan, betrattande både fadren och frisen, hwilken sednare ej rört fig ur stället. — Det är ett underwerk! ... utropade Daniel. Men om du ej bedrar mig, Susanna, få låt mig oms famna dig; en engel har då lånat dig sitt bistånd uns der ufförandet af detta arbete. — Twå böjelser i mitt hjerta hafwa gjort allt min far! genom min lärlek till konsten blef jag Iirjunge och genom min kärlek till er .. — Blef du mästare! Omfamna mig mitt barn och låt oss tacka Gud hwars beskydd ej öfwerger oss. Men säg mig, hwem lärde dig från början? — Johannes! han skaffade mig några werktyg, lärde mig inom kort att nyttja dem och. — Och sedan? — Och sedan hielpte jag mia sjelf. Jag ftängbe in mia om dagarna, jag satt uppe om nätterna... — OM du drog slickligt fördel af hans under wisning. Jag ser således att em tredje böjelfe understödte de båda förstnämnda. Men när har du modellerat den här frisen? — Jag gjorde här som hemma hos oss. Gud förwandlade mina sofstunder i inspirationer. Jaa slutade arbetet förliden natt och satte upp det medan ni sof. Kom skall ni få fe min kammare! — O jag tror dig nu. O andomliga, underbara nst! ... Nu, Susanna, förstår jag hwarföre du fo