Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1862, sida 2

skall swika mig, men tiden ... Aldrig fan jag hinna detta arbete. — Swarför det? frågade Susanna som lyssnat. — Åck mitt barn! jag har nyss läst igenom fons traktet; det är ett widlyftigt arbete jag åtagit mig. Wi hafwa nu Oktober månad och medio af Februs ari skall det wara färdigt. — Det är werkligen bra fort tid! ... Men hwarföre har man utsatt just denna tid framför når gon annan? — Den 24 Februari är årsdagen af slaget wid Pavia och det är för att fira minnet af denna dags seger fom kejsar Carl V will hafwa arbetet färdigt till den tiden. Det är nog bra för honom, det; men fer du, Susanna, jag är ide få säker om att funna få det färdigt till den utsatta dagen. Jag fästade mig wid ett falskt hopp, och jag fall ingenting winna på att mitt straff blir uppskjutet några dagar. — Ni förlorar modet, min far. — Huru skulle jag kunna annat, då arbetet är nåstan dubbelt större än jag fan hinna med, äfwen om jag skulle tillsätta halfwa nätterna. — Men då måste .. hon utsade ej hwad hon ämnat; hon wille ej på förhand förråda sina afsigter och fom Daniel ej fäftade något afseende wid hennes ord, fortsatte han att arbeta med öfwermenskliga ans strängningar. i I Wi skola ide upprepa de olika grader af hopp och fruftan fom dagligen, under en lång tid, ommerlade i den ftackars bildhuggarens hjerta. Om bott rens närwaro å ena sidan skänke Honom en himmelsk tröst, så utgjorde å den andra hans begångna brott od) tanten på straffet ett helwetistt awal. Arbetet