Norrländska Korrespondenten – 31 maj 1862, sida 3

Det wore ej möjligt att beskrifwa den ömma oro som uttalades i dessa ord. War glad, mitt barn, swarade fången efter ett ögonblicks besinnande, jag har nu fått fyra eller fem månaders anstånd ... — År det möjligt? fyra eller fem månaders anstånd ... och kanske hopp om benådning sedan den tiden är förliden? — Ac, det tror jag wisserligen ide; ty då mitt arbete är slutadt, är också min lifstråd utspunnen. — Ört arbete, säger ni? .. hwad då för arbete? — Gissar du icke? — Nej .. hwad menar ni? — Denna sal skall blifwa min atelier ... — För hwad ändamål? — För att modellera den af kejsaren beställda kaminen. — Kaminen som rådslogs få länge om? — Just den, mitt barn; den skall uppsättas i den här salen. — Men jag trodde att man wägrat ev? ... — Ja, några medlemmar af sammankomsten mig rade wisserligen att antaga mig, men trots af der ras afstyrkande har kejsaren bifallt min ansökning; i går, då mi träffades, mar den redan inlemnad. — OM ni fade ingenting derom till mig? — Zag fruktade för att få ett wägrande swar och man bör aldrig göra fig öfwerdrifna förhoppnins gar; en bedragen wäntan är ofta dödande. Sire, skref jag, en döendes bön blir sällan afslagen. (Forts.)