på en pulpet warseblef ett skrifwet papper. nade det och läste följande: Mir du kommer för att hemta mig, Johannes, är jag redan borta. Man förer bort mig på högre befallning ... på högre befallning ... hwart, får jag ej meta; men man ger mig ett dunkelt hopp om att det är min far. Min män, bed för honom och mig! Jag är helt och hållet okunnig om hwad fom ifall hända; men hwad det än blir, ffall jag försöka meddela dig det. J lif och död din Sufanna Detta bref war långt ifrån tillfredsftällande. Hwem hade wäl bortfört Susanna? hwart hade man fört henne och på hwems befallning. Denna hemlig: het giorde honom högst orolig. Han skyndade derföre till Daniels fängelse, der fångwaktaren upplyste honom om att dottren ej synts till och att fadren blifa förd till något annat fängelse, hwiltet wisste han ock ej. Wi wilja här lemna Johannes med fin ängslan och i stället göra oss underrättade om, på hwad sätt Susanna förswunnit. Hon hade ej sofwit på hela natten, utan steg tidigt upp; hon wäntade på Johannes med oroligt Hlappande hjerta, då en karl, fom bultat på porten och blifwit insläppt, steg in i rummet och med en höflig bugning frågade om hon wore bildhuggaren Daniels dotter. Sedan hon jakande beswarat hans fråga, fade han: — Jag har befallning bedja er följa mig. Hwart då? ... om detär till min far, så jag just nu gå till honom? Jag får ej säga er det. Stulle ni inte kunna wänta en stund? Mina order medgifwa ej något uppskof. Han öpp ämnade Def utom wore jag den enda fom nu skulle funna föra er till er far, der han för närwarande wistas. — Huru? .. är han således ej längre qwar? ... — Det är mig icke tillåtet att upplysa er om något. — Jag fer wäl då, att jag måste följa er, fwarade hon och skref i största Haft det ofmannämnda brefwet till Johannes. Jag är nu färdig! O min Gud! hwad skall nu hända? Hon följde sin ledsagare utan att ett enda ord yttrades dem emellan under wägen. Susannas hjerta swällde af hemska aningar och morgonkylan isade blodet i hennes ådror. Slutligen kommo de till ett stort hus, hwilket tycktes wara målet för deras wandring. Mannen stannade wid en sidodörr, som han öppnade och bad Susanna stiga in. Hon gjorde så och hörde dörren åter stängas, samt mannens steg aflägsna sig derifrån. Hon befann sig i en stor sal. En man, som satt med ryagen wänd mot dörren, reste sig häftigt upp wid hennes inträde och i nästa ögonblick låg hon wid fadrens bröst. — Ni min far! ni här! . . utropade hon utom fig af glädje Gårdagens ömhetsbetygelser förnyades i dag .. Daniel fit ännu en gång trycka det kära barnet till sitt hjerta. Av du ide förwånad öfwer att finna mig här? frågade han. — Jag känner mig orolig deröfwer, min far! — Ja, jag förstår ... från fängelset till domaresalen. — O min far! swara mig, har jag, utom åter seendets glädje i denna stund, ingen annan glädje att wänta mig af din flyttning hit?