Norrländska Korrespondenten – 31 maj 1862, sida 2

saren. Jag infann mig på sammankomsten emedan twenne af min faders gamla wänner skulle wara med och jag bemöttes der med ven attning man war ffyldig min faders minne alldenstund han war en stor konstnär, han också. Öfwerläggningen warade länge, många ryttbara namn woro på listan; i ett passande ögonblick fade jag mina tankar och då jag uppmanas des att namnge den flitligafte artist jag wisste, få nämnde jag din far. Susanna swarade icke utan kastade fina armar om ynglingens hals, litsom hon skulle hafwa gjort med en bror; hon tyckte sig hädanefter hafwa ett stöd i denne ynglings sjelfuppoffrande tillgifwenhet. — Mitt wal gillades, fortfor ynglingen, så widt det afsåge förtjensten fom tonstnär ... — Men hans utmwäljande hindrades af hand nus warande belägenhet. — O min Gud utropade Susanna alldeles tillintet gjord af den felslagna förhoppningen. När hon ändtligen återhämtat fig, märkte de att de ännu be funno fig på gatan och att mörkret öfwerraskat dem; Susanna, fom ide twetade att begifwa fig hem då bon trodde fig ensam, tunde ej förmå fig att lemna fadrens fängelse sedan hon fått Johannes till sällskap. — Ack Johannes, fare hon, hwarföre skola wi gå ifrån min stackars far? Om wi gå mår wåg, före faller det mig fom om han blefwe dubbelt öfmwergifwen ... låt oss derföre stanna qwar här i natt; jag skall sätta mig här på trappsteget och waka med honom, här skall jag bedja Gud om tröst och hjelp och jag är säker att han hör de böner, fom uppsändas till honom från sjelfwa ingången till fängelset. — Gud hörer dem nog hwar fom helst, Susanna, isynnerhet när de uppsändas ur ett så rent hjerta