Norrländska Korrespondenten – 28 maj 1862, sida 3

gens lopp nästan hotat att qwäfwa henne. Men nu kom en ny sorg till den förra. Skulle hon nödgas återwända ensam hem? . . det arma barnets hjerta slog wåldsamt af fruftan att ide återfinna fin följe slagare. Hade han ångrat fig? Hon gif långsamt och dröjande utför de sista trappstegen och, nedkommen på gatan, säg hon fig rundt omkring, men kunde icke upptäcka någon Ttef: wande warelse. — På wäl, fade hon halfhögt i i en djupt bedröfwad ton då hon tog de första stegen på gatan, jag får wäl gå ensam hem då. — Jcke fåmida du ej fordrar det, swarade någon som sakta fattade hennes arm. Hon wände sig om. — Av det du, Johannes? D tad, tad! i -Trodde du måhända att jag ide skulle komma? eller hade du alldeles glömt af mig, Susanna? . — Förlåt min män! . . . men jag will tillftå för dig att det mar jag, fom trodde mig wara glömd. — Du? .. Hwarföre lofwade jag dig då att tomma? — O min mwän, återtog Susanna rörd, jag trodde möjligen att en eftertanke hos dig kommit dig att ångra ... Men du har ett ädelt hjerta, Johannes, förlåt att jag ett ögonblick kunde twifla på dig. — Stig upp, Susanna? ropade ynglingen, ut om sig, då han såg henne i begrepp att kasta sig till hans fötter; stig för all del upp. — Jag kunde icke hitta på nog warma ord för att tacka dig för det du återkom. — För att göra mig wärdig ett sådant emottagande, skulle jag önsta att jag hare något tröftande att säga dig. (Forts.)