Norrländska Korrespondenten – 28 maj 1862, sida 2

gen störtade den inkomna fram och kastade fig om hang — År det du Susanna! . .. du här! ... ut i ropade den olycklige fången wid dottrens igenfän, nande. Det war werkligen Susanna som af Johannes unses ledsagad till fängelsets port, der han lemnat henne, emedan ingen mer än hon fått tillstånd att besöka fången. — Ja, min far, swarade hon, jag är nu här. — Wälsignar ware Gud som åter förenar oss! sade Daniel. Tack, mitt barn, för din ömhet. Det blir lni att af en engels kyss inwigas åt döden. r att ni skall dö? — Jag känner det straffande värdet hänga öfwer mitt hufwud. — Himlen kan likwäl borttaga det. — Jag har utsajutit blod ... den menskliga rättwisan fordrar blod till försoning. — Wi skola anropa den gudomliga rättwisan, min far! — Den skall kanske frikänna mig i en annan werld, mitt kära barn, tt snart finnes jag ej mer i denna. Men wi skola nu förjaga alla sorgliga tankar! jag bör ide på den korta stund din rena barnaz fil sprider ljus i fängelset löna dig att fördystra vitt finne med få misströstande ord. Jag will njuta af sällheten att fe dig här, att få trycka dig till mitt hjerta oh ur din barnsliga ömhet försöka hemta den själsstyrka som fordras för att dö. — Fader, du will då att jag skall dö med dig? — O förtåt mig Susannyr oroande tankar spöka i mitt hufwud ... Dö .. hwem säger att du skall