Johannes som uuder utbrottet af sin oegennyttiga färlef, glömt orfafen till sitt tidiga morgonbesöl hos Susanna, tycktes wid dessa hennes ord plötsligt komma ihåg den. — Det är sannt! det är alltför sannt! säger han i det han trycker den unga flickans hand till fina läps par. Wi böra ide förspilla de hjelpmedel fom Förfte nen sändt of. Wi behöfwa nog Guds bistånd ... Susanna som hittills icke observerat ynglingens upprörda och förwirrade utseende, träffades nu af —— ——— hans sista yttrande som af en blixt. — Zohannes, du wet wisst hwar min far är? Ynglingen ser på henne stillatigande; men en blick säger ofta mer än ord... — Kom, låt oss gå! utropar hon; jag ber dig, Johannes, säg mig hwar han är! Om du met det få låt oss skynda till honom! ... O min wän, säg om något ondt har händt honom? Will du träffa din far, Susanna? frågar han med ett fåfängt bemödande att dölja fin rörelse. Den unga flickan missförstår orsaken till hans twekan. Hon tror honom endast bekymrad för sin egen del, då hela hans själ är få intagen af befyms mer för hennes och fadrens skull, att han ide har nä gon tanke öfrig för fia sjelf, och detta i trots deraf, att bildhuggaren ännu ide bewiljat den unge mannens anhållan om dottrens hand. — Träffa min far! swarar hon. Ack, Johans nes war ej ond på honom för det Han låter dig gå och wänta . . . utan följ mig till honom strax om du fan. . — Godt! gif mig din arm, få skola wi gå till honom; du skall snart få fe hwar han är, Susanna. Och de följas åt bort, hon darrande och med bes