— Nej, och ser du, min wän, jag är så orolig deröfwer. Johannes fer på henne; han tyckes hwarken mår ga eller wilja ännu säga henne hwad han wet om fadrens frånwaro och likwäl måste han slutligen göra det. För att bättre dölja sitt bryderi, byter han om samtalsämne. — Du är orolig för din fars skull, Susanna, säger han med en ömt förebrående röst, och ändå har du nyss warit olydig emot honom! Denna natt har du tillbragt helt och hållet med att ... — Bannar du mig uu, Johannes, och likwäl är det just du fom hjelpt mig att wara olydig? — Min dyra win, will du göra det till ett fel af mig att hafwa gifwit wika för dina trägna böner? Du bad mig skaffa dig werktyg och lära dig begagna dem; jag gjorde det för att gifwa dig någon fysjelfattning på dina ensamma stunder, men icke för att du skulle uppoffra din sömn om nätterna. Din far förbjuder dig för din klena helsas skull, att arbeta till och med om dagarna, och nu arbetar du då du borde sofwa! ... — Men jag fof fort innan du fom. — Ja du fatt wäl och fof på stolen då, en otillräcklig och mattande sömn. Susanna, Susanna, detta är icke rätt! Du håller af din far och ändå trotsar du mödan och utsätter dig för att blifwa sjuk, du som utgör hans högsta glädje. — Än konsten då, min wän? .. Du bannar mig för det jag uttröttar min kropp, men om jag utarmar min själ då? ... Har ide Gud gifwit mig sden ena såwäl fom den andra och böra wi wäl ut: släcka den gudagnista fom han tändt inom of? Hwem wet hwad den en dag fan gagna of till?