Med dig vakna opp, Sångar-skaran för dig qvåder. Mången som af åren blifvit trott och tung, Känner sig till hjertat lifvad, glad och ung, Hvilken är du väl, Som så mången själ Med din ljufva ankomst gläder? Hulda barndomsvän, Du nog känns igen I ditt himmelsblåa öga! Var välkommen du Hit till oss ännu, Med din helsning från det höga! Solen thronar herrlig mellan purpur-sky, Lärkan sjunger glad sin vårsång, klar och ny. Hulda barndomsvän, Du nog käns igen I ditt himmelsblåa öga. Flora ungdomsvarm Öppnar oss sin barm; Med sin skönhet oss förtjusar, Och zephiren lalt På sitt latta sätt Spegel-blanka fjärden krusar. Bäcken tumlar om så lefnadsglad och yr, Hvem kan väl den ystre hålla nu i styr? Flora unydomsrarm Öppnar oss sin barm, Såsom förr, oss än förtjusar. Omkring dal och höjd Andas idel fröjd, Lifret sig foryngradl glader. På en vink af Gud Uti hogtidsskrud, Som en brud, naturn framträder. Hela skapelsen ett herrligt tempel står, Hvarest stoftets barn sin Gud tillbedja får. Omkring dal och höjd Andas idel fröjd, Lifvet sig föryngradt gläder. Vår, du hoppets bild, Kom var glad och mild Och lär oss på tiden akta; Ty den går med fart, Blomstrar — vissnar snart, Huru än den tycks gå sukta. Och när en gång nalkas lifvets kulna höst, Måltte vårens minnen skänka frid och tröst! Vår, du hoppets bild Kom, var glad och mild, Och lar oss på tiden akta! Kort är lifvets vår, Men, hvad menskan sår, Det skall hon en gång uppskara. Måtte vi en gång Efter dagen lång Skörden berga in med ära; Och med lugn se åter till en flygtad tid, — Och i ro få hvila efter lifvets strid; Kort är lifvets vår, Men, hvad menskan sår, Det skall hon en gång uppskara. Mattoannaroch Bolissaker.