fosterdotter, hwarföre han frågade mig: hwems är barnet? — Mir fosterdotter, swarade jag. — Det wet jag, yttrade han; men hwilka äro hennes föräldrar? — Hennes moder hette Karin från Leksand, Daz larnes skönhet, swarade jag; men knappast hade jag sagt detta förrän han liksom stungen af en orm, spratt till, uppsteg, satte barnet ifrån fig och gick till en annan fida af fartyget. Efter en stund fom han till mig och frågade: — Huru har ni blifwit barnets fosterfader. — Min hustru war ungdomswän med den ftackars dalkullan, fom af en man i Stocholm blef bes dragen och ändtligen i Danmart flöt fina dagar, fa rade jag. — Wet ni hwem fom är barnets fader? frågade han widare. — Ja blef mitt swar. Men barnet fall aldrig af mig få meta namnet på den hjertlöse fadren. Herman swarade ej något; han gid bort till fina wånner och försökte med det gnistrande winet döfwa sitt samwetes röst. Om han lyckades eller ej, wet jag ide; men då jag omtalade denna tilldragelse för min hustru, trycte hon ömt fosterdottern till fitt bröst och fällde derwid glädjetårar. Och då förnam jag att det goda belönar fig sjelft och blir ytterligare belönadt. Nu afbrötos de båda männerna ånyo — denna gång af wärdinnan, fom inkom och med wett och älfwärdbet deltog i deras samtal. Sednare på dagen, då löjtnanten tog afsked yttrade han till Willson: — Jag begid en oklok handling, då jag i Köpen