Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1862, sida 2

dag, och wäntande på densamma sutto de båda mäns nerna, samtalande. — Nå, frågade Willson, hwad tyder du? — Sag blir alltmer och mer förwånad, swarade löjtnanten. DÅ jag sist såg min kusin, war hon en obildad dalkulla och nu återfinner jag henne såsom ett bildadt och förståndigt fruntimer, som konverserar med wett och behag samt är älskwärdt till den grad att ... — Se så min kära bror, un kan det wara nog med skryt. — Jag talar sanning. — Så mydet bättre. Emellertid har min Elsa ej fått någon lysande uppfostran, hwilket ingalunda skulle anstå en skepparhustru. Jag ackorderade in henne hos ett stilla gammaldags prestfolk i Dalarne, och goda böcker samt hennes eget klara förstånd Hhafwa gjort resten. Intet att skryta med; men jag hög: aktar och älskar min lilla Elfa. De båda wännerna stördes nu sitt samtal af den lilla fosterdottern, fom inkom och smekte Willson. — Mir lilla snälla dotter, yttrade kaptenen och strök med båda sina händer på de bruna lockarne. — Hwems är detta barn frågade löjtnanten. Jag har hört det, men minnes det icke. Willson fatt, enligt fin wana, och funderade en stund, hwarefter han swarade: — För tu år fen gjorde jag med mitt fartyg en lustresa, wid hwillet tillfälle Elsa ech flickan woro med. Många andra barn woro äfwen på fartvact, men intet wann i den grad passagerarnes wälwilja, som wår lilla dotter. Och bland dem som lekte och jollrade med henne, war äfwen en grosshandlare Herman, hwilken slutligen fick höra att flican war wår