— Men jag har tiugo riksdaler, ser du. — An dina föräldrar? — De ffidade jag trettio riksdaler i förgår. Se så, Karin, tag nu dessa dropparne. Karin gjorde fom hennes wäninna önskade och då den förra inslumrat tog Elfa det lilla barnet på fina armar, såg in i dess wackra, swarta ögon och fade: stackars litet barn! Jag skall blifwa din moder. Några månader derefter låg ångfartyget Hermelinen åter wid Köpenhamn. Kaptenen stod åter på däck och såg på de promenerande. Han upptädte.derwid den lilla dalkullan, fom han fett några månader förut och fom nu närmade fig fartyget och gick oms bord. Hon hade mycket att bira den lilla kullan, hens nes späda gestalt dignade under den tunga bördan. — När går fartyget till Stocholm? frågade Elsa. — J morgon, swarade kaptenen. Will du följa med? — Nej tack du. Jag beger miag i dag ut på långe resa och Gud wet när jag kommer tillbaka. Cmellertid kunde du allt göra mig en tjenst. — Hwad då? — Jo, lemna detta bref, adresseradt till prosten i Leksand, på posten, då du kommer till Stockholm. — Gerna. Men hwems är barnet, fom du har i den der renseln? — Det är mitt barn, det. — Ja så, har äfwen du fått dig en barnunge? — Jaha, du, det har jag. — Nå, hwar är din kamrat? — Swilken kamrat? — Js, dalkullan, fom för några månader sedan mar med detta fartyg hit och hwil ten du emottog så wänligt.