— Ja, just han. Jag träffade honom i Carls: krona och han afspisade mig med hårda ord. Jag hade wäl förtjent det, men jag är dock — hans syster. Och nu fällde den stackars Karin tårar. Se så, gråt nu icke Karin, tröstade Elfa. Följ med upp i staden, så skall jag för dig berätta allt det jag erfarit på min resa. Efter att hafwa sagt dessa ord, tog Elfa den rensel, hwari barnet låg och följde fin wäninna upp i staden. tankfull, ide yttrande ett ord, och då kullorna aflägsnade fig, aick han upp på akterdäcket, satte fig på en af sofforna och såg efter te bortgående. På aftonen sutto Karin och Elsa uti sitt torftiga qwarter, beläget wid en gränd icke särdeles långt från Kungens Nytorg. Kapten Willson stod under denna scen tyst och — Du är sjuk och derföre skall du lägga dig Karin, uppmanade Elsa. — Ja, jag är mycket sjuk, blef swaret. Men om jag lägger mig, så kanske uppstår jag aldrig mera. — Åhjo. Du blir snart frisk igen. Jag är en fallen och förkastad warelse och skulle när som helst wilja bortgå, om jag ej hade min lilla dotter. Min lilla Elsa skulle bli utan wård och skydd. — Swad säger du Karin? Skall ditt barn bli utan wård? Nej du. Med Gurs hjelp skall hon ej sakna moder, få länge jag lefwer. — Goda Elsa! — Se så, Karin, lägg dig nu. Här har du sdroppar och medikamenter. — Jag kan ej återbetala dig, Elsa. Jag har intet. — Nej du. Jag återser aldrig wår hembygd. Jag lefwer ej länge till och det kan göra detsamma.