Dalkusan. Berattelse af Johan Nyberg. 6 Kap. Ett återseende. (Forts. fr. föreg. n:r). — Längt bort, swarade dalkullan. Jag ämnar begifwa mig på, längrefa. — Såå. Är du gift? — Nej. — Hwem är far till ditt barn? — En som du ej känner oc) hwars namn det derföre ej lönar att nämna för dig. Men farwäl med. dig, kapten! Tack du! Med detta afffed häktade kullan på fig fin stora börda, sina renslar, och ämnade begifwa sig i land. — Har du något qwarter i staden, stacars fulla? frågade kaptenen. — Nej du. Jag har ingen bekant och ingen wän i Danmark, swarade dalkullan. — Jo, Karin! utropade en wälklingande stämma och i detfamma kom från land en ung dalkulla och slöt henne i sina armar. — Elsa, utropade Karin, men förmådde ej säga mera, ty tårar öfwerwäldigade henne. — Stackars min Karin, min barndomswän! yttrade Elfa. — Sa du; jag är mycket olyklig. A . — Se få, tyst nu, jag wet allt. Kom min goda Karin, säå bege wi oss till mitt qwarter. — Du är bra god, Elsa. Alla andra stöta mig nu ifrån sig, till och med min egen bror. — Johan?