— Ja bewars. Gerna för mig. Swen är rask och duktig och jag skall rekommendera honom hos min efterträdare, som, oss emellan sagdt, skall bli måg här i huset. — Jaså. Skall lilla till och bli fin egen mat: mor, NÅ, Gu wälsigne henne. Men hwem är det hon skall hafwa? — En rask och dugtig karl, fom kommer in till oss rättnu. Dock, tyst med det der, kära du. Det blir ej någon lysning af förrän efter julen. — Just som den hederlige åldermannen yttrade detta, öppnades dörren, och in trädde, arm i arm, åldermannens dotter Sara Willson och hennes fufin Swen Willson, hwilka jemte hwarandra satte sig i soffan. — Hwad är detta, utropade bonden och reste sig upp. Hwad will detta säga? — J stället för swar slog Swen Willson armen om sin kusins hals, smekte hennes ljusa lockar och tryckte en kyss på den hwita, wälformade pannan. Den hederlige Zachris, som tyckte detta gick allt för långt, utropade nu: — Men hwad all werlden är detta för konster, min kära Swen? År du tokig, pojke, eller drifwen I gäck med mig? — Se få, min kära Zachris! Sitt du ftilla och lät de unga hållas, yttrade åldermannen. Gossen wet n hwad han gör. Han är inte bortbytt ffa jag äga. — Bror, är det ditt allwar? utropade bonden, för hwilken det nu började klarna. — Hwad menar du? — Av det din mening, att min Owen, fom ide eger få mycket fom är wärdt att tala om, skall ha din lilla snälla och rara dotter? — Ja wisst tusan är det min mening, och det är wäl äfwen de ungas, kan jag tycka på dem der borta. Men wänd dig om 3adjris och tag din till kommande sonhustru i famnen! Bonden swarade ej. Rörd slog han fina armar om den älskliga brorsdottern och sedan git han fram till åldermannen, yttrande: — Gud nälsigne dig, bror! och mid dessa ord stodo ett par klara tårar honom i ögonen. i — Se få, tala ej derom, blef åldermannens war. Swen är ju min köttslige brorsson och dessutom tyda han och flickungen alldeles förskräckligt om hwarandra, och det ha de länge gjort, fastän jag gubewars ej stulle weta omet. Men jag utspekulerade för länge sen huru aktierna stodo dem emellan. 6 Kap. Ett återseende. Ett år hade framgått. Det war i Juli månad 18—. Ångfartyget Hermelinen, fördt af kapten Johan Willson oc görande turer emellan Stockholm och Kö penhamn, närmade fig Danas hufwudstad. Bland däckspassagerarne befunno sig några dalkullor och utaf dem satt långt borta i fören en blek qwinna och såg med tårar i ögonen tillbaka emot Swenska kusten. Jemte henne stodo twenne renslar. Gemenligen nyttja dalkullorna ej mera än en rensel, men någon gång händer att de hafwa twenne och detta war nu förhållandet. J den ena fanns ringar, hårarbeten och andra för en dalkullas resa nödiga effekter, men i den andra war — ett barn som slumrade. Hwad dalkullan nu tänkte wid det hon satt och betraktade huru fartyget aflägsnade fig från fofterlanz det, weta wi ide, och hwartill tjenade det att göra fig underrättad derom? Hon war ju endast en ringa och obildad qwinna och dessutom war hon en fallen qwinna samt följaktligen utan rättighet både i himmelen och på jorden? Men han, som förfört henne, war icke fallen, i werldens ögon nemligen. Han war med stora werlden och ansågs såsom en man af werld. Wi se dock i ett sådant handlingssätt som hans endast ett sannt kännemärke på ett bland de få otaligt många pråltiga exemplaren af — det bättre padet. Den stackars qwinnan mar Karin från Leksand, Dalarnes skönhet, men ej samma skönhet nu, fom för ett år sedan. Kinderna hade bleknat, ögonen hade ej mera sin fordna glans och de bleka läpparne drogos ej mera till ett skälmskt leende. Dessutom hade hel fan förswunnit och samwetsfriden flyktat fin kos. Hon war sjuk, stackars fulla ! mycket sjuk och fattig, ty hon egde ide en gång hoppet. Det enda hon egde mar — ett barn fom ej hade någon fader. i Emellertid närmade Hermelinen fig Danska fusten. Wädret war herrligt och både till följe deraf samt emedan det war Söndag war den s. k. Laange Linie uppfylld med promenerande. Allt war lif och glädje i det alada Köpenhamn. ö Snart hade fartyget lagt till land och nu benåf: wo fig def passagerare upp, för att fe Kungens By. Karin stannade qwar till sist, ty det andra dalfolket Legal fig genast upp i staden, der hon ej hare någon ekant. — Kulla! hwart ämnar du begifwa dig? frågade kaptenen, fom stod uppe på däck. (Ferts.)