Norrländska Korrespondenten – 10 maj 1862, sida 2

för all godhet och wänskap. Min äldsta dotter är nu gift och bad helsa farbror sin så mycket och tacka för allt det Willson gaf henne till sin bosättning. Det war alldeles för mycket. Willson sörjde för dem så rikeligen, som om de warit Willsons egna barn. — Skulle wäl det. Hon är ju min egen fötts liga brorsdotter. Men har du helsat vå Swen? — Sa, det har jag; han fom ut till mig, då jag förde in på gården. Swen war fon til Zacharias och således brorson till åldermannen. Ganska ung, hade han blifmit tagen till fin farbror, och wid tiden för wår berättelse hade han warit der hela I åren samt war nu en bra och skicklig guldsmedsgesäll. — (Godt! Stig då in till fruntimmerna och laga att du får litet i wästen och fom fen hit ut och tag dig en toddy. Herrarne här förjmå nog ide att i ditt sällskap tömma en liten tuting. Sednare på aftonen och då de öfriga gifterna gått, sutto ålderman Willson och hans broder tillfammans, förtroligt samtalande. — Zaså, säger Willson det? yttrade Zachris. Jo, jo, när man börjar komma till åren, så tröttnar man. Men bror har wäl någon på förslag, någon bra och förmögen karl, fom fan öfwertaga mwertkstaden. ö ö — Åhja, verföre har jag nog sörjt. — Och derföre will jag allt säga några ord ans gående min son, som i så många år funnit skydd och wälwilja hos Willson. Hwad mill du säga angående honom? frågade åldermannen och knackade ur fin pipa. i — Jo, jag önskade allt, att han finge ftanna qwar hos den unge husbonden.