Norrländska Korrespondenten – 10 maj 1862, sida 2

— Hwad är han då blifwen för något, kära bror? frågade en af gästerna wid namn Pihlman. — Ah, ej mycket, det förstås det, men han har ändå börjat komma fig före. Jag har nemligen i dag från honom fått emottaga ett bref dateradt i Lisabon, och i detta bref står, att han blifwit styrman på fartyget. Men, gossen är liksom litet ledsen wid ftorsjön, och det är ej underligt, ty på de stora hafwen kan man ej se annat än himmel och watten på flera månader. Han skrifwer, att han ämnar bege sig hem till fäderneslandet och söka sig en plats på något af wåra ångfartyg. Och dessa underrättelser glädja mig, fer ni, god wänner, och gumman min — åh, henne will jag ej tala om. Hon grät, då wi i förmiddags fit brefwet, få att det mar änna förgrufweligt, och Sara, flickungen wår, gjorde Gubemwars likaledes för sällskaps skull, kantänka. Och då tyckte jag fom få, att äfwen du, bror Turbin och Pihlman oc Smwensfon, skulle ta oss en tår och derföre: skål gamle gossar. Gästerna klingade nu med miärden och juft i det samma öppnades dörren, genom hwilken en gammal torftigt klädd bonde inträdde. Denna bonde war broder till ålderman Willson. Båda woro förda i Willsdala socken af Turbo härad. Äldsta sonen Zacharias hade stannat hemma mid går: den, den Yngre, Patrik, deremot hare begifwit fig till ftaden, der han med tiden blef en förmögen borgare, såsom wi redan weta. — Ser jag rätt eller hwad? yttrade wärden, i det han uppsteg och gick emot den inträdande. Ja, sannerligen är det ide du, min kära Zachris. WBWilkommen, kära bror, det war nu långesedan du war nere. Hur mår swägerskan och barnen? — Jo, de helsade Willson få mycket och tackade