n of förwåning gapande werld. Ochj nedan den ännu har munnen på midi zafwel rusar kapten Cole trigsfartyg) ned sköldar och kupoler in i detta gap hustak, twättbryggor, tupojer, panfar och jevuplåt: det är hwad de sednaste dagarne serverat of. Det är stark föda, det måste medges; nen det måste äfwen erkännas: war tid har en förwånande digestion. — Swenskarne äro ett afundsamt folk, och deras högsta lust att se hwarandra öfwer axeln, de må härstamma från Gylfe, eller wara födde i den elindvi gaste torparekoja. Dessa ord, af den illustre författaren till få många mer och mindre hiftoriska tidsbilder, laggda i Carl den 11:s mun, innebära litwäl mera af sanning, än wi måhända hafwa lust att erkänna. Om wi werkligen skulle taga oss för att ransaka alla samhällsklasser — från to: nungens thron ner till backstugusittarens träkabbe — hwilken Leporellolista af aristokrater! Aristokrater nemligen, taget i ordets egentliga bemärkelse, fom an tyder detta begär att wara högsta hönfet i någon torg, hwilket, Gudi tlagadt! widlåder oss litet hwar. Man will i allmänhet fritaga samhällets lägre fladjer, det s. k. folket, från allt betajande af detta national-lyte. Detta fritagande är orättwist och af ingenting berättigadt. Hos allmogen uppenbarar fig vf: wersitteriets lyte i fullt ut få hög grad, fom trots någonsin hos de flesta forporationer med högre lyftning och ljusare vyer. Företrädeswis röjer sig detta för: hållande, då fråga blir om ättenskap mellan de olita partierna rika och mindre bemedlade, sjelfegande och tjenare. För att ej tala om de löjliga förwecklingar, hwartill dessa förhållanden mången gång warit wållande: huru många tårar hafwa ej vunnit, obemärkta af werlden och dock under omständigheter, så romaneska som trots någonsin i wåra gråtmildaste romaner! Gåfwe man sig blott tid och hade man lust att allwarligt intränga i allmogens lif, få sklulle man på djupet deraf finna werkliga ädelstenar till un: derlag för en litteratur, fullt ut få lä rorif, fom den tillkrystade moderna, der mestadels fantasien skenar öfwer rofenhöljda afgrunder, och der det werkliga lifwet endast undantagswis tillgripes och skildras. Dessa betraktelser infinna sig osökta, wid erindringen af följande till dragelse, hwilken i en af norra Adalens socknar utgör den sednaste medans eve nement. För 30 år sedan friade en ung bonddräng till en förmögen hemmansegares enda dotter. Hennes ja och samtycke hade han redan erhållit och berodde nu de ungas sällhet allenast på de benniuaoch dumdryga föräldrarnes bifall. Men der satt just den gordiska knut, till hwars lösande intet Alexandersswärd stod de unga till buds. En fattig bonddräng komma med slika oförsyntheter! SIilefwa wäl ide i paradifetg dagar heller. Böner, tårar, anhörigas och wänners medlande, mångårig tjenst med ringa lön och slutligen förewisandet af qvitterad köpeafhandling på en hemmansdel af nå gra mål — allt försöktes, men förgäfwes. Fadren till der eftersträfwade tärnan afwisade med plumpt förakt hwarje förslag i denna riktning och af partiet blef ingenting. De älskande förlorade omsider tålamodet och flyttade, för att möjligen söka glömska, till långt skiljda socknar. Här blefwo de båda gifta på hwar sina håll, men på båda olyckligt. Deras äktenskapliga lif blef ett dagligt helwete. Ar förgingo. Den unga flickan, nu en bedagad enka, återflyttade till fin fö delfefoden, der hennes första tärlek nu fatt fom wälbergad bonde. Men till widrigheterna i hans äktenskapliga Lif fom äfwen hans hustrus sjuklighet, hwilken i åratal höll henne wid sängen, mången