all fråga, att skådespelet Wåren om kort kommer att gifwas oss. Men då finnes ingen smädeskrifware så ilsken, att hans hjerta ej röres wid dess första scen; ins gen claqueur, så ursinnig, att han af wördnad ej sticker näfwarne i fickan och tiger still; endast friska blomsterqwastar flyga ned på scenen; och i hela naturen finns ingen enda åskådare, som ej af hänryckning anropar författaren och instämmer i hang lof. Se der den him melswida skillnaden emellan gudomens storhet i fin uppenbarelse och menfflighetens småfnaskiga plåtterwerk! Apropos likwäl Jolins famösa pjes: kan det werkligen stå så illa till med def; dramatiska wärde, fom några af wåras fritiska lejon welat låta påskina? Wis förwåna oss i sådan händelse så mycket mera deröfwer, fom både ämnet och författarens ådagalagda fapacite bordt wara of; en borgen för bekommandet af nå gonting reelt i den wägen. Ty — ber: om äro mi ju alla ense — sjelfwa ti teln Smideffrifmwaren innebär ju be: rättigandet att få fe på scenen frame ställd en af wår tids fulaste sidor. Och dramaturgen har ju alltid haft rätt att låta trårskaperna passera revy midt för näsorna på deras utöfware. Fris gan blir således: har hr Jolin i denna pjes framställt något specielt widunder bland tidningspressen, eller har han ffuvit den öfwer om fam? Att döma af Stockholmstidningarne, berättigas man till det sednare antagandet. Och deri ligger då uppslaget till den rörelse i li aret, fom detta skådespel åstadkommit. Det war också mindre wäl betänkt af en författare med så mycken praktik, som hr Jolin, att skrifwa en tendenspjes emot opinionen och säkerligen ock mot bättre wetande. Det borde wäl hr Jolin bäst weta sjelf, att pressen är wårt lands ögonsten. Hwem lider att bli petad i ögonen? Det war således oklokt att an: falla pressen på flere punkter. Der: igenom förswagade han effekten af an: fallet. Deremot, om han med hela glöden af fin inspiration och) med ven fä kerhet medwetandet om en rättwis fat förlänar, måttat hugget åt ven hydra, som wi benämne skandalpressen; hwem skulle ej i rättskänslans och i humanir tetens namn applåderat hand mandat! Ty en sansad, men fri press, fom med lugn besinning håller tummen på ögat åt allt hwad som kan kallas wåld, wäld och förtryck, är ett lands wälsignelse: men skandalen ställer det på lägsta trap: pan af mensklighet. Den är en höft flod, fom swäller af orenlighet och bri: ter fina dammar; men mörjan, fom hon för, är anarkiens yppersta matjord. Och anarkiens frukt är despotism. Hiftorien wisar oss det tydligen. Nåwäl! will man despotismen: a la bonne heure! låt då skandalpressen utspy sitt gift öfwer likt och olikt; låt den med grepen breda sin träck öfwer allt hwad upphöjdt är ibland of; fåt furien tränga in ifamiljen: gifwa privatlifwets helgd till spillo; blotta skoningslöst hwarje menniskas enskilda förhållanden och bekymmer; slita den husliga trefnaden i stycken; sarga, rifwa och hårdraga hwarje medmenniskas goda namn och rykte: låt mord engeln rasa i hejdlöst loppd...... Ivar säker: målet skall icke förfelas! — Men will man frihet, så må man weta att förskaffa denna wilja respekt! Och denna respekt winnes blott genom få dana handlingar, som wisa att man är fin frihet wärd, att man wet att handhafwa den med förstånd och att man också wet att förswara och bewara den såsom försynens bästa och yppersta gåfwa. — Till bewarandet af denna gåfwa, hwem wågar förneka den sansade, fjelfständiga pressen all erforderlig fapacitt? Hwem inser icke twärtom att hon är det konstitutionellas samwete och ögonsten. We den, som sårar dem båda! Har nu hr Jolin sitt sednaste ffåSofuosl tmavEkliaper Ff;AAfmf fia DoYHBA. —