begaf sig utan att taga afsked af den fattiga flägtins gen, in i salen, der hon satte fig wid pianot och fpes lade en jagtwisa; — och den fattiga dalkullan aftorfade några tårar samt begaf sig, utan att titta in i köfet, till det andra dalfolket, fom tagit qwarter utom taden. I Dagen derefter wandrade hon ifrån staden By: föping, och samma dag afsände råd: och Handelsmans nen Ändersfon till fin sjuke broder — 25 vriksgäldssedlar. Dalkullan wandrade emellertid genom Danmark och en del af Tyskland, men der tog hon afsked af sina kamrater och begaf sig på återwägen; emedan hon wisste, att der hemma i den ringa kojan i fäderneslandet de gamla föräldrarne redan började wänta på henne. 5 Kap. Älnnu en fattig slägting. Midt emot rådman Andersson och på andra sidan torget bodde guldsmedsmästaren och åldermannen Pa tri Willson, en of Byköpings katigaste och rikaste borgare, känd såsom en bra karl och hafwande mycket att säga i staden. Några dagar efter midsommar satt denne gulde smedsmästare uti sin hwardagskammare, i sällskap med trenne goda wänner, och tömde sin lilla tuting. Herr Willfon war denna afton wid ett särdeles godt lynne, hwiltet fom fig deraf, att han på förmiddagen med posten erhållit en särdeles fägnesam underrättelse. — Sa, fom jag säger, yttrade han och omrörde fodret i sitt todryglas: jag har i dag fått en mycket glad underrättelse. — Det war godt, det, swarade den ene wännen, en messingsslagare wid namn Turbin. Det war godt. Men hwad är det då för en underrättelse? (Forts.)