e Dalknlsan. Bersttelje ar Johan Nyberg. ÅKap. En fattig flägting. (Forts. fr. föreg. n:r). —h, kära du, hwad den saken anbelangar, så tunna wi taga bwarandra i handen. Jag fick tjugue tusen med dig, det är sannt, men de äro nu fördubbfate, och hwad slägtskapen midfommer, så mar din far en gammal krögare här i staden, och du sjelf har i egen hög person slagit upp flera supar och tagit ber talt för, än det finnes tafpannor på det der pad boctatet. — Du är omenskligt ryslig, utropade rådman: skan och swimnade. Rådmanner utgick, utan att bekymra sia om fin lära halft, emedan han af erfarens heten wisste, att hon snart skulle qwickna till; och snart stod han ansigte mot ansigte med sin brorsrotter, den unga Dalkullan, Elfa från Ursala i Lelsand. — Av du från Dalarue, min flida? frågade råd: mannen och såg på kullan. — Ja, wisst är jag få, det syns wäl på min drägt, skulle jag tro. — Jaså, Jaså; och du är från Ursala? — Za det flår in. Och om jag ej tar fel, få är du wäl min farbror. Jag fou helfa vig från mina föräldrar och min lifta syster. — Tack du, tad kära du. Men hwarthän äm nar du dig? — Jag har ämnat mig ut på långresa. Men hwart tog rin hustru wägen, eller war det ej hon som war ute.