Norrländska Korrespondenten – 30 april 1862, sida 3

terligheterna räcka hwarandra handen: der den unge förhoppningsfulle mannen swänger om med och triycfer till sitt bröst — den fallna qwinnan; der yngre officerare, extra män i werken, unga grossörer och andra flere fuga Lindas läppar oh pokalen; med få ord: der den sköna ide är få nogräknad om en kyss, och der mannen samwetslöst under fina fötter trame par den arma, förwillade qwinnan. En sädan bal war det som nu war arrangerad och dit wi wilja införa läsaren. Inne på gården och i öfra wåningen woro trenne större rum, der några musikanter, i hwilkas namn balen blifvit tillställd, sutto och framlockade fina toner. Någon annonsering i Dagbladet hade ej be höfts; en waktmästare hade gått omkring och sålt fina biljetter, och till följe häraf woro nu cirka 20 par församlade. Längst bort i största rummets ena hörn sutto twenne mamseller, den ena ganska wacker, den andra så der, och samtalade, då twenne herrar kommo och satte sig jemte hwar sin af flickorna. — Men fe Ewa, yttrade den ene. Hwem fn har bjudit dig hit. — AH, då herr löjtnanten glömmer mig, få finns det nog andra, fom minnag. — — Hur mår wår lilla fon ? frågade den andre och slog armen om sin skönas hals. — Jo tad! herr notarie. Men jag tror notarien bär förloöfningsring. — Åh, nej, kära du, swarade notarien och rodnade. Jag har fått denna ring af min syster. Du wet wäl jag lofwat dig att aldrig gifta mia. — Jag wet det, men skall du hålla dina ord, älskade Axel? swarade flickan och lutade fig intill fin älskare. (Forts.) s hos åkaren M. Pettersson, boende wester i staden.