Norrländska Korrespondenten – 30 april 1862, sida 2

— Emilie! utropade han och kysste hennes hän der; du är en engel och jag är ... — Du är min älskade Emil, swarade hon och föll i hans armar. Länge sutto de få, och då majos ren efter en timmas samtal med sin hustru återwände till sina rum, utropade hon: Jag tackar dig, min Gud, för det jag under dessa swåra år kunnat fördraga! Några dagar derefter fom Elsa åter upp till mar jorskan. — Nå, min lilla fulla, hwar har du din kamrat i dag? fporde majorffan. — Det wet jag ej, nådig fru, swarade Elfa. En ung wacker herre har flera gånger mött oss och härom aftonen talade han mycket länge med Karin. — Hwad heter herrn? — Det wet jag ide, men jag tror det war grof handlare Herman: ty Karin talade mycket om honom, då mi gingo till Stocholm. Jag sökte Henne hela gårdagen utan att finna henne, men i dag har hon skickat bud till qwarteret och ett bref till fin bror Joz han, att mi ej skola söka henne. — gan hon skrifwa och känner du hennes stil? — Hon kan skrifwa och Johan säger, att hon skrifwit brefwet. — Nå, hwad ämnar du göra? — Jo, i morgon följer jag med de andra fullorna föderut. Wi wänta ej på Karin. Adjö med dig. — Adjö, kulla lilla, swarade majorskan; och då dalkullan bortgått, sade hon för sig sjelf: De männerna! Strafflöst trampa de den ringa qwinnan under sina fötter, och fastän de buga sig för den bättre, drifwa de dock gäck med henne och hennes rättigheter ... hennes rättighet! ja, den är att lida. Men hwi klagar jag? Jag har ju återfått min Emil.