ma ifrån detta ledsamma mankr, denna jargon, fom samerliden icke blir mer traftin terföre att ter i deklamationen nyanseras från piano till fortissimo, från falfetten till bastonen? Wore det icke möjliat, att de i fråga om bekännelsens olithet afhandlare det twistiga ämnet med all den lugna bewisning, hwaraf de kunde wara mättiga, erkännande och uttalande att det gifwes en enhet under all åfiaternas skiljaktighet: trons och hoppets och kärlekens enhet, och att det är denna wi böra eftersträfwa? Eller wore månne detta icke biblifft? Har mår religions gudomlige ftiftare werkligen lagt sådan wigt på wissa formulerade trossatser, att han gjort deras antagande till falig:hetsgrund? Eller har han ite fastmer lemnat satserna mycket obestämda, få att menniskorna nu kunnat derom twista i nära 2000 år? Har han icke städse lagt wigt på sjelfwa sinnelaget, på den tro, fom är förwissad om frälsning, på den tärlek, fom förbinder den sargades får, tillhörde han och till bekännelsen en före aktad sekt? unnar Han på tomsens dag fråga menniskorna: hwad hyser du för åsigter om dopet, om treenigheten m. m.? Eller har han icke sagt sig skola fråga: klädde du den nakne, mättade du den hungrige? Ligga der sålunda icke i skriften äm nen nog att uttolka till wäckande af den: na i handling werksamma tro och fär: lek, fom ju kallas den goda frukt, hmwarefter trädet slall dömas, få att man kunde slippa städse höra de der ropen mot millomeningarne? Zcke blifwa dessa s. k. otrogne deraf bättre, ty de draga sig helt enfelt undan yttringarne af en ofördrag: samhet, hwilken gör dem gudstjensten föga uppbygalia, och ide blifwa de tvogne bättre i sitt hjerta, dermed att de läras betrakta en mängd bröder, hwilka de kanske akta och älska, såsom förtappade synrare, för hwilka de böra framför allt Hålla fia undan? emnonr derföre befännelfernag8 ffil: jaktighet åt den lugna, fria diskussionen, utan allt inbördes förtättrande, men för: dömen otron! Eller heldre: talen fjelf: we i fann tro och kärlet, få skola de lättare wäckas, warmare näras och får stare bewaras hos menigheten, än nu sker, och dermed skall äfwen den werkliga otron säkrare besegras. Ty det är med den, som med allt annat ondt: det kan blott warattigt undanskjutas och öfwerwinnas genom att det positivt goda träder in i dess plats. Ogräset öfwerwinnes aldrig waraktigt annat än genom ett kraftigt godt fare, ty upprycker man det, tom mer det eljest snart igen. Med ett ord: bråken ej så mycket med Ljunaberg, Hallin och Jgnell, eller med baptifter och mormoner (och framför allt: beljugen dem ide!) utan bringen miäclelsens ord till de otrogne, tröstens till de bekymrade, hoppets till de miftrvöstande, kärlekens till alla! Ty endast så kan tyrkobesöket blifwa en gudstjenst. Endast få fan otron blif: wa tro.