— Nej, blef swaret. Men jag skall anmäla er för hennes nåd. Efter att hafwa yttrat dessa ord, begaf sig den nätta kammarjungfrun in uti ett annat rum och återfom snart samt bad kullorna gå widare; till följe deraf intvädde de i det innanför marande rummet, ber de, wäl inkomne, warseblefwo ett uti en emma sittande fruntimer af några och tjugu års ålder, hwilfet hade en bok i handen. — Wackra hennes nåd! Will du köpa ringar och hårarbeten? frågade Karin. — Låt fe, swarade damen; hwad står det på edra ringar? Dalkullorna framtogo fina rariteter, och snart bade hennes nåd köpt ett halft dussin ringar, på hwilka med röda, hwita eller blå bokstäfwer ftod: mitt hjerta är ditt, ewig trohet, minne, o. s. w. — Hwar har du fått detta wackra hår? sporde damen och pekade på en urkedja af kastanjebrunt, filkeslent hår. ö — Det har jag köpt af en sjuksköterska, blef Karins swar. — Här Stockholm? — Ja i Catharinastraften. — Oh hwem har burit det? — En fattig en. Se, den rike, fer du, och äfwen de fattige, som hafwa wänner och wårdare, få taga sitt hår med sig i grafwen. Men de, som ej hafwa någon wän eller någon som är dem huld, dö antingen utan wård eller ock wårdade af sjuksköterskor, hwilka ej få mycket för sitt beswär och derföre ... — Sälja de den dödes hår. — Ja, du. — Det war grymt, ja rysligt.