Norrländska Korrespondenten – 19 april 1862, sida 2

of mig din hand, Angelina, och fom, altaret mäns tar dig. Kyrkans tjenare od) tillkallade wittnen äro i ordning; kapellet är upplyft. Kom! Angelina lade fin hand uti den åldrige prinsens, och få wandrade de åstad. En skara af minner, ha: stiat ihopsamlade, woro uti nästa rum. Ingen gaf tillfänna någon förwåning, ty Angelina war en republikens myndling, och alla gissade att det måste wara något ffäl för had fom skedde. Processionen, ordnad, uärmade sig altaret, hwars efter den högtidliga och heliga ceremonien begynte. Allas blickar wändes glädjestrålande och deltagande på brud och brudgum. Deras sällhet bar måhä en allwarsam pregel, i följd af aftonens föregåc: händelser; men ten mar werklig, odelad. På Anges linas ansigte hwilade ett uttryck af tillitsfull kärlek, af nästan barnslig tillgifwenhet, hwilken skulle hafwa ajort henne skön, oberoende af hennes bildsköna anletsdrag. Den som betraktade henne, såg ett af dessa ansigten som stråla af renhet och oskuld. Hon bar ingen bröllopsskrud, men hjertat bar bröllopskläder; och när ceremonien war slutad, wände hon sig mot Leonardo med ett uttryck som sade så tydligt — mar du lycklig nu? — att han beswarade den. Ru är jag fullkomligt lycklig. För endast fer timmar sedan war jag olycklig, öfwergifwen, beröfs wad friheten. Nu njuter jag i rikt mått frihet, ära, kärlek och glädje. Hwem har någonsin förut rönt få många och rika wälsignelser på en enda dag 2 Min fon, sade prinsen med diupt allwar, torts far att göra dig förtjent af din sällhet, och sällheten ffall för ewigt gästa vitt tjäll. Wi tunna hoppas pi dess bestånd och waraktighet, såwida den icke grumlas och bortjagas af wåra dårskaper och laster. Lemna