Norrländska Korrespondenten – 16 april 1862, sida 2

sessan di Papoli, signora Angelina, beslöjad till mitt palats, åtföljd blott af en enda tjenare. My! fade en af domrarne. Ungelina! utropade Leonardo. Son sjelf. Hon kom och intercederade, med all den wältalighet hwaraf en qwinnas hjerta är i stånd för den man som hon älskar. Hwad som mest rörde mig, war hennes orubbliga förtroende till hans oskuld. Ju mera oskyldig hön trodde honom wara, ju mera brottslig blef jag, men jag reflekterade ice öfwer detta. Allt hwad jag såg mar en skön qwinna, fom wisste att den man hon älskade, och hwilken hon likwäl aldrig kunde få kalla sin, war uti fara, och som glömde allt för att försöka rädda honom, Jag såg henne komma, modig och utan twekan, till en ung man, hang rival, endast ledd utaf sitt deltagande och fin kärlek. Mina herrar, jag har nu talat, och jag förlitar mig på eder rättwisa i afseende på den förmente förbrytaren och på edert untfeende med den mertlige. Jacopo, ropade sekreteraren. Polisgewaldigern inträdde, åtföljd af flera pos lisbetjenter. Bortför fångarne, och fe efter att de icke få tala något med hwarandra. De twå unge männen bugade fig stolt, och båda fördes till det rum, i hwilket nyss förut Leonardo be: funnit sig allena, och de placerades få långt från war andra fom möjligt, med wakten emellan fia. Grefwe Montecali war mycket wekt stämd. Hans älskade An gelinas ädelmodiga handling, hwilken hade gjort det möjligt för honom, att på det mest krastiga sätt Des wisa fin oskuld, rörte honom mycket; under det att Stephan Dandolos återkallande af angifwelsen, ehuru sent det än skedde, tycktes påkalla hans djupa tadjam2 A 1 D 42 1 11.