Norrländska Korrespondenten – 12 april 1862, sida 2

en ganska twifwelaktig framgång som han stred mot sin böjelse att brista ut i skratt. PNär ni har lugnat er, herr grefwe, fade fetreteraren något skarpt, torde ni ihågkomma i hwilka personers närwaro ni nu befinner er. Fag står inför det hemliga och beslöjade Tre mannaserådet, utropade grefwen, försökande att dölja fin munterhet under ett ide rätt wördnadsfullt anfall af hosta, hwilken fom de fyra besynnerliga pers sonagerna, som ledde förhöret, att se på hwarandra med förwåning. Srefwe, fade sekreteraren, ni är alldeles för öfwermodig. Wi wänta på förklaring öfwer cin bref och eder opassande munterhet. Förlåt mig! men mår ungdoms upptåg förorsaka ibland glada hågkomster; och detta bref skall, så länge jag lefwer, alltid uti min själ uppkalla sådana. Jag förfäkrar eder, mina herrar, att om I ide, för wigtigare göromål, hafwen glömt bort att ffratta, måsten J förena er med mig, då jag omtalar ovtatfen. Tala. Der lefde, och jag tror der lefwer ännu, uti Venedig, till olycka för def ungdom, en wiss jude, tallad Abraham, en penningelånare, en ockrare, fom hade för wana att förse wåra unga slösare med pens ningar, när föräldrabörsen war för strängt tilldragen. Denne jude hade dragit mindre honetta, att ide säga nedriga, fördelar af mångas nödställda belägenhet, och det hände fig derföre en dag, att hans talrika offer beslöto att hämna sig sjelfwa. Jag wisste att Stephan Dandolo war en af dem, som kanske mer än någon annan hade lidit af hans rofgirighet, och derifrån min önskan att hafwa Honom med bland fon