Norrländska Korrespondenten – 5 april 1862, sida 2

icke förgäfwes. Hwad — skulle du wilja se mig sitta lugn och owerksam? Skulle du wilja, att jag i ro gick och lade mig att sofwa, under det att mitt bjertas älskling strider för sitt lif inför fina domare? Nej, det will jag icke. — Jag gaf icke wika för hans öfwertalningar eller hans kärlek; — det hade warit orätt att göra det, ty då mar han ännu fri och ide i någon fara för ögonblicket. Men nu, då hans lif kanhända hänger på en tråd — skall jag, mot hwilfen han warit få trogen, hwilken han förlåtit äfwen mitt giftermål, tweka att taga hwilket ftea fom helst för hans skull? För att rädda honom från döden el: ler ett ständigt fängelse, skulle jag gerna gifwa mitt lif, Agatha; och den som är så sinnad, hyser ingen fruktan. Signora, hwad menar ni? utropade Agatha, hopknäppande sina händer uti ett nytt anfall af före skräckelse. Eag menar, att ingen fruktan för elafa tungor, ingen fruktan för klander ffall hindra mig uti mitt fromma uppsåt. Det är lila mycket min skyldighet som min önskan att rädda grefwen, och han måste räddas. Men fär, signora, säg — huru? (öå och skaffa hit twå kåpor och masker, och bed Alphonso göra en gondol i ordning, fmarade prins sessan. i i ö Barmhertige himmel! Hmwart tänker ni begifz er Till Stephan Dandolos palats, sare Angelina, görande wåld på fig sjelf, för att synas lugn. Till palatset, tillhörigt Stephan Dandolo, den uslingen, den ffurfen! utropade Agatha. myst dit. Han är Leonardos anklagare och han