Ett jemnt sinne. (Från Tyskan.) Ri äro wanligen sjelfwa upphofsmän till wåra flesta olyckor, swårigheter och oangenäma förhållanden. Om wi lefwa i oenigbet med wår nästa, få hafwa mi å wår sida dertill bidragit; äga wi några hemliga bekymmer, så äro wi sjelfwa merendels dertill wållande. Och likwäl önska wi blifwa lyckliga! Men huru förlikar sia detta wårt begär efter till: fredsställelse och lycka, med den oförlåt: liga lättsinnighet, genom hwilken mi med egna händer nedrifwa hwad wi uppbyggt? Huru är tet möjligt att wi beständigt länata efter en gladare sinnesförfattning, men just i sjelfwa denna längtans ögon: blick göra allt möjligt, för att beröfwa oss luanet, tilljrersftällelsen och glädjen? Ur vet ej obegripligt, att menniskan, fom få högt älstar fig sjelf, lilwäl behandlar sig med en grymhet, hwilken oftast den bittraste fiende ide emot henne skulle utöfwa? Om wi uppmärffamt pröfiva of fjelf: wa och söta utforffa grundorsakerna, så stola wi inse att wåra missnöjda stunder hufwudsakligast uppkomma af en alltför ftor retlighet i känslan och en liflig ins billningsfraft, åt hwilka wi i början öf werlemnade oss med ett wisst wälbehag, som slutligen besegrade wår eftertanke,