Norrländska Korrespondenten – 29 mars 1862, sida 3

tyngd — ännu ett skäl för att med sorgfällighet bewaka den klenod, hwilken han har anförtrott i min wård — hans obefläckade ära: på den får ingen twifla. Serskilda omständigheter, wår fordna ställning till hwarandra, eder plötsliga och lyckliga återkomst från en förment död, kunna allena urskulda allt hwad som redan här egt rum. Det egna förhållandet med mitt giftermål skall kanske icke rättfärdiga hwad jaa nu ämnar tillägga; men det skall åtminstone mildra flärpan derutaf. Wi äro unga och wi älska hwarandra. Om — märk wäl, jag fan ide öfwertala mitt hjerta att önska det — jag någonsin skulle blifwa enka, en händelse, hwilken min ädle mans höga ålder endast gör alltför sannolit: då, om ni hyfer samma täntesätt fom nu, skall ni ockjå finna mia oförändrad. a detta ditt oryggliga beflut 2 i Ja, grefwe Leonardo! Wåra känslor och wårt förra förtroende göra det mindre pasfande, att wi hädanefter skulle träffa hwarandra. Det är min ftör: sta glädje att äQnnn weta er wara bland de lefwandes antal. Men nu måste wi ätstiljas, för att ide mi dare mötas. Försök ide att förändra mitt beflut. Jag ursättar allt hwad ni har sagt, på grunt af erer djupa tillgifwenhet: men om ni skulle framhärda i att bedja mig glömma min styldighet och min tadsamhet, skall jag nödgad tänka mindre wäl om cder. Udla, högsinnade qwinna, utropare Lesnardo, besegrad af hennes ord. 7Sywad jag bad dia om war wansinnigt, orätt, otacksamt — 7Min Leonardo! Nu känner jag isen vig. Di skulle hafwa blifwit glad, om jag aifwit wita, men eftertanken skulle hafwa kommit dig att wärdera mig mindre.