Norrländska Korrespondenten – 29 mars 1862, sida 3

des wäg till minskning i fattigutgifter. Men emot tiggarnes stora begär, att få göra intet och lefwa på andra, äro doc tlokhet och godhet ite nog; utan den werldsliga lagen måste äfwen anlitas. Det finnes nemligen många mennisker, på hwilka ingen underwisning och inga skäl werta. Dessa måste, till straff och andras warnina, tlämmas åt på fullt allwar, och intet beswär, inga fmårigheter böra i detta fall afskrärka hwarken sockennämnd eller enskilta personer, att drifwa den goda safen framåt. Enligt gällande werldslig lag är fyflolöshet och tiggeri ett brott. Den fom tigger eller låter fina barn tigga anses af lagen såsom förswarslös. En sådan skall en gång af sockennämnd eller twå gånger af tillsyningsman i trowärdig persons närwaro warnas. Hjelper det ej, få skall tingaren förhöras inför dom stol och föreläggas att inom wiss tid skaffa sig tjenst eller stadigt arbete. Gör han det ej, få dömes han (eller hon) till twångsarbete å allmän inrättning, eller om sådan saknas, till motswarande fängelse med arbete. Nästa gång fås Line gre fängelsetid o. s. w. Så swårt och beswärligt det än må wara, bör hwarje sockennämnd rock, låta någon passera dessa grader kosta hwad det kosta will. Sronooch stadsbetjente äro ålagde, att lemna sockennämnden biträde. Bi skop Swedberg yttrar fig i ett tryckt ar: bete, fom heter: Catechismi Andeliga öfning, sid. 77. Der tiggare drifwa omkring, landet till stort befwär, är tecken till befallningshafwandes ringa nit att handhafwa öfwerhetens förordningar.