lärd, men jag är icke utan känslor. instinkt säger mig, att det enda werkliga äktenskapet inför himmelens ögon är den känsla som uppfyller wåra bröst och som personer utbyta, hwilkas hjertan och själar sympatisera, med intet annat wittne än Gud och deras egna samweten. Ett sådant äftenskap eger rum emellan of. Wi älska, ha swurit att aldria upphöra att älska, att aldrig älska någon annan. Wi äro sålunda man och hustru. Det är sannt, att werls den och kyrkan icke hafwa bekräftat wår förening, en bekräftelse utan twifwel nödwändig och helig, men wårt kontrakt fortfar ännu och ingen jordist makt tan tillintetgöra det. Och ingen jordisk matt skall någonsin göra det, mitt hjertas utkorade! swarade Angelina med hänförelse. i . i 7NÅ få fly då med mig! Prinsen sjelf, mir han får weta allt, ffall gilla hwad du gör. Åktenskapsskilnad skall Lätt utwerkas och sålunda fria skall wårt lif förflyta i ro och sällhet, nästan för stor, för att kunna hoppas på dess werkliggörande. Det är en wacker och frestande dröm, min Leo: nardo, men det fan aldrig blifwa så. Jag är prinsessan di Papoli, swarade Anges lina allwarsamt, gemål åt en ädel och förnäm nian, hwilken, för att tjena mig, trotsar Dogens, hans sons och många af sina embetsbröders fiendskap; hwilken, för att tjena mig, trotsar någonting som will säga ännu mer — werldens hån och åtlöje, som i rikt mått drabbar en åttatioårig man, hwilken tager till äkta en flicka knappt en fjerdedel så gammal som han. Men han twekade icke. Allt hwad han begärde war att, en gång hans hustru, en gång prinsessa di Paboli, jag stulle ihågfomma det ryktbara namn hwilket Mitt hjerta, min jag bar, och älska det såsom han hade älskat det. Jag fann namnet rent och obefläckadt. Huru ffulle det blifwa, om prinsessan di Papoli skulle fly Hemligt med grefwe Leonardo Montecali 2 Du älskar mig ide, Angelina, ropade grefwen, hwillen ite hate något annat swar att aifwa. Jng älskar dig! Men du fer uti mig twå olika warelser, Leonardo: den unga flickan, hwilken, fängslad af grefwe Montecalis wackra utseende och ädla bjers ta, hängifwer fig och offrar åt honom hela fin själ — hwilken älskar honom med hela sitt jungfruliga hjertas kraft — hwilken blickar tillbatå med hänryds ning till dessa lyckliga dagar, när hwarten twifwel eller fruktan stod emellan of; famma unga flicka hwilken ser dig ännu ädel, högsinnad, god och tapper, och hwilten, sedan hon en gång låtit det båterkalleliga ordet undfalla fina läppar, det ord, hwilket öfver lemnar wåra arma hjertan åt den man, hwars öde är wårt eget — samma unga flicka, hwilten, sedan hon en gång, i stoltheten och glädjen af fina nymwatnade tänslor, har sagt: Jag äl skar dig, ide twetar att förtlara, att hennes känslor äro oförändrade. Då wi qwinnor en gång älska ett wärdigt föremål, älska wi upprigtigt och för ewigt. Så är det med mig. Men du söndersliter min själ, Angelina. Nej jag talar endast ett upprigtigt språk, för att mildra vet ffenbart hårda i hwad jag måte till lägga; och nu är det ide längre den unga flickan om talar, utan prinsessan di Papoli. Herr grefwe! Jag är gemål åt en af de ädlaste och ädelmodigaste män i werlden, en högt ansedd och mäktig prins, hwilten täcktes rädda mig från någonting wärre än döden. Han är wördnadswärd, ehuru förswagad genom årens