Natten. (Efter Dräseke.) Äfwen natten förtunnar Guds allmalt, och wittnar om Honom, fom aldrig för: tröttas. — Det är natt! säga wi; natt i skapelsen: Iur hwilar hela jorden, och luften mörk är morden, snart werltren sofwer fött. Men förhåller det fig så, fom det enfaltiga, fromma sinnet föreställer fia det? åär wäl jorden hela werlden? Och inslumrar lifwet der uppe i höjden, om det äfwen här går till hwila? Hwilar dessutom hela jortren, då natten omgifwer oss? Går ej dagens wälgörande herrskarinna, solen, upp för innewånarne i ten motsatta jordhalfwan, då hon lemnar oss? För oss är det dock natt. Wi skulle lilwäl tunna lefwa, äfwen om dagen altrig toge slut eller stäntte of sömnens hwila. För Gud finnes ingen natt; ty äfven mörkret är ej mörker för honom. Natten lyfer för honom såsom dagen: mörkret är såsom ljufet. Men tror du dock, min läsare, att allt hwilar unter det att mörkret omgifwer of? Blir du ide äfwen då warse några spår till lif? Har wäl den alltstyrande hämmat fin onde drägt och dragit tillbaka fin Hand! Gå vå ut i mörkret. Hör du ej fång och musik! Det är en glad foltskara, fom mera älskar dansen än sömnen. Ser du de strälande ljusen; de upplysa ett feftligt bord, fom ännu ej på länge öfivergifwes. Ser du det ensamma ljuset terborta? Det lyser en stilla tänkare, som fördjupat fig i fina forslningar, en flitig arbetare, för hwilken dagens mödor ej förslår för hand uppehälle; — en ftace tars sjukling, fom mäste genomtämpa natten under swåra plågor. GÅ en fom marnatt öfwer fältet; du hör rå fyr sans ensliga toner; der flår en wattel: ver surrar en insekt, der klagar nättergalen i lunden, der framspringer ett djur ur buskarne; der ljuder wäktarens horn från menniskoboningar. Öfwer dig fiäf